Sida:En saga om en saga 1917.djvu/210

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
206
VARFÖR PÅVEN BLEV SÅ GAMMAL

gatan och mumlade för sig själv: »Det går inte an, att han dör. Det går verkligen inte an, att han dör.»

Hon gick in i den första kyrka hon såg. Därinne lade hon sig på knä och bad för påvens liv.

När hon reste sig upp för att vandra därifrån, kom hon att fästa sina ögon på en liten votivtavla, som hängde på väggen alldeles ovanför hennes huvud. Den föreställde döden, som sträckte ut ett fruktansvärt tveeggat svärd för att hugga ner en ung flicka, medan hennes gamla mor lade sig i vägen för honom och förgäves sökte mottaga hugget i barnets ställe.

Hon stod länge begrundande framför tavlan. »Herr Död är en noggrann räknemästare,» sade hon. »Man har aldrig hört, att han har gått in på att byta ut en ung mot en gammal. Kanske han skulle vara mindre omedgörlig, om man föresloge honom att byta ut en gammal mot en ung.»

Hon påminde sig sonens ord, att han skulle vilja dö i påvens ställe, och en rysning genomilade henne. Tänk, om döden skulle taga honom på orden!

»Nej, nej, herr Död!» viskade hon. »Du får inte tro honom. Du förstår väl, att han inte menade vad han sade. Han vill nog leva. Han vill inte gå bort från sin gamla mor, som älskar honom.»

För första gången genomfors hon nu av den tanken, att om någon skulle offra sig för påven, vore det dock bättre, att hon gjorde det, hon, som redan var gammal och hade levat livet.