När hon lämnade kyrkan, kom hon i sällskap med några nunnor av ett mycket vördnadsvärt utseende, som voro hemma i norra delen av landet. De hade rest ner till Rom för att utbedja sig en smula understöd från den påvliga kassan. »Vi äro verkligen i det allra största behov av hjälp,» sade de till den gamla Concenza. »Föreställ er, att vårt kloster var så gammalt och skröpligt, att det blåste omkull under den svåra stormen förra vintern! Vad det är för en olycka, att påven är sjuk! Vi kunna ju inte få frambära våra bekymmer för honom. Om han skulle dö, måste vi resa hem med oförrättat ärende. Vem kan veta om hans efterträdare blir en sådan man, att han bryr sig om att bistå fattiga nunnor?»
Det tycktes, som om alla människor upptogos av samma tankar. Det var mycket lätt att komma i samspråk med vem som helst. Var och en var glad att få ge uttryck åt sina bekymmer. Alla, som signora Concenza närmade sig, läto henne veta, att påvens död för dem skulle vara en förfärlig olycka.
Och den gamla kvinnan upprepade gång på gång för sig själv: »Det är sant. Min son har rätt. Det går verkligen inte an, att påven dör.»
En sjuksköterska stod mitt i en skara människor och talade mycket högt. Hon var så upprörd, att tårarna strömmade utför hennes kinder. Hon berättade, att hon för fem år sedan hade blivit befalld att fara ut och tjänstgöra vid ett spetälskehospital, som låg på en fjärran ö långt borta på
