Sida:En saga om en saga 1917.djvu/214

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
210
VARFÖR PÅVEN BLEV SÅ GAMMAL

nöd, när man inte kan bli hulpen på annat sätt än genom ett underverk.»

Hon stod dröjande borta vid dörren och inandades denna besynnerliga luft av hemlighetsfullhet och förfäran.

»Jag vet inte en gång åt vem den här gamla kyrkan är invigd,» mumlade hon, »men jag känner, att här verkligen finns någon, som förmår skänka oss det vi bedja om.»

Hon sjönk ner bland de knäböjande, som voro så många, att de täckte golvet från altaret ända upp mot utgången. Allt under det att hon själv bad, hörde hon de omgivande sucka och snyfta. All denna sorg trängde in i hennes hjärta och fyllde det med allt större medlidande. »Ack, min Gud, låt mig göra något för att rädda den gamle mannen!» bad hon. »Jag skulle ju för det första hjälpa mina barn och så alla andra människor.»

Ibland smög sig en liten tunn munk in bland de bedjande och viskade något i deras öra. Den, som han hade talat till, steg genast upp och följde honom in i sakristian.

Signora Concenza förstod snart vad det var frågan om. »De där äro sådana, som göra löften för påvens vederfående,» tänkte hon.

Nästa gång den lille munken kom och gjorde sin rund, reste hon sig upp och gick med honom.

Det var en alldeles ofrivillig handling. Hon tyckte, att hon drevs därtill av den makt, som rådde i den gamla kyrkan.

Så snart hon kom in i sakristian, som tycktes