vara ännu mer ålderdomlig och hemlighetsfull än själva kyrkan, ångrade hon sig. »Vad har jag härinne att göra?» frågade hon sig. »Vad har jag att ge bort? Jag äger ju intet annat än ett par lass grönsaker. Jag kan väl inte skänka helgonen några korgar kronärtskockor.»
Längs rummets ena sida löpte en lång disk, och vid denna stod en präst och antecknade i ett register allt, som lovades helgonen. Concenza hörde huru någon lovade att skänka den gamla kyrkan en summa penningar, medan en annan offrade sitt guldur och en tredje sina pärlörhängen.
Concenza stod alltjämt stilla borta vid dörren. Sina sista fattiga styvrar hade hon gett ut för att skaffa litet läckerheter åt sonen. Hon hörde, att flera, som inte tycktes vara rikare än hon, köpte vaxljus och silverhjärtan. Hon vände ut och in på sin kjortelsäck. Hon kunde inte en gång åstadkomma så mycket.
Hon stod och väntade så länge, att hon till sist var den enda främmande i sakristian. Prästerna, som gingo omkring därinne, sågo på henne en smula förvånade. Hon gick då ett par steg framåt. Hon tycktes till en början osäker och besvärad, men efter de första stegen vandrade hon lätt och raskt upp till disken.
»Ers högvördighet!» sade hon till prästen. »Skriv, att Concenza Zamponi, som blev sextio år i fjol på Johannes Döparens dag, ger alla sina återstående år till påven, på det att hans livstråd måtte förlängas!»
