Hon bad också sjuksköterskorna, att de skulle le och visa sin glädje.
»Glada och lyckliga,» sade hon, »nu måste ni alla vara glada och lyckliga.»
Hon låg med hunger i ögonen och väntade att få se en smula glädje.
Hon blev allt otåligare över barnens tårar och över sjuksköterskornas allvarsamma miner. Hon började yttra saker, som ingen kunde fatta. Hon sade, att ifall de inte vore glada, hade hon lika gärna kunnat leva. De, som hörde henne, trodde, att hon yrade.
Plötsligt öppnades dörren, och en ung doktor kom in i sjuksalen. Han svängde en tidning i handen, och han ropade med hög röst: »Påven är bättre. Han kommer att leva. Det har skett ett omslag i natt.»
Sjuksköterskorna tystade på honom, för att han inte skulle störa den döende, men signora Concenza hade redan hört honom.
Hon hade också märkt en sprittning av glädje, en glimt av lycka, som inte kunde döljas, genomfara dem, som stodo omkring hennes bädd.
Då försvann oron från hennes ansikte. Hon smålog belåtet. Hon gav tecken till att man skulle sätta henne upp i bädden.
Där satt hon och såg sig omkring med något fjärrsynt i blicken. Det var, som om hon blickade ut över Rom, där nu människorna strömmade fram och tillbaka på gatorna och hälsade varandra med den glada nyheten.
