for då till sitt barndomshem för att se det än en gång, innan främlingar skulle taga det i besittning.
Och kvällen innan hon reste därifrån för att kanske aldrig mer återse denna kära plats, beslöt hon i all ödmjukhet att skriva boken på sitt eget sätt och efter egen fattig förmåga. Det skulle inte bli något mästerverk, såsom hon hade hoppats. Det skulle bli en bok, som människor torde komma att skratta åt, men hon skulle ändå skriva den. Skriva den för sig själv, för att rädda åt sig vad hon ännu kunde rädda av hemmet: de kära gamla historierna, de sorglösa dagarnas glada frid och det vackra landskapet med den långa sjön och de blåskiftande kullarna.
Men för henne, som hade hoppats, att hon ändock en gång skulle lära sig att skriva en bok, som människor skulle vilja läsa, kändes det så, som hade hon givit upp vad hon helst hade velat vinna i livet. Det var den tyngsta uppoffring, som hon ännu hade gjort.
Ett par veckor efteråt var hon åter i sitt hem i Landskrona och satte sig till skrivbordet. Hon började skriva, hon visste inte rätt vad det skulle bli, men inte skulle hon vara rädd för de starka orden, utropen, frågorna. Inte heller skulle hon vara rädd för att ge sig själv med all sin barnslighet och alla sina drömmar. Och sedan hon hade fattat dessa beslut, började pennan gå nästan av sig själv. Detta satte henne nästan i yrsel, hon visste inte till sig av hänförelse. Se, detta var
