kunde inte kämpa sig till en ställning ute i världen, utan kom snart nog hem och tillträdde en organistbefattning i en landsortsstad. Till en början kände han sig skamsen över att han inte hade motsvarat alla förväntningar, men han kände det också gott att ha ett säkert levebröd och inte mer behöva anlita andras barmhärtighet.
Kort efter att han hade fått platsen, gifte han sig, och några år framåt var han helt visst alldeles nöjd med sin lott. Han hade ett litet vackert hem, en glad och lycklig hustru, två små pojkar, och han var hela stadens gunstling, firad och eftersökt överallt. Men så hade det kommit en tid, då allt detta inte tycktes tillfredsställa honom. Han längtade att fara ut i världen än en gång och försöka sin lycka, men han kände sig bunden att stanna hemma, därför att han hade hustru och barn.
Det var framförallt hustrun, som hade övertalat honom att avstå från denna resa. Hon hade inte trott, att han skulle lyckas bättre än förra gången. Hon tyckte, att de voro så lyckliga, att han inte behövde eftersträva något annat. Hon begick tvivelsutan ett fel härvidlag, men hon fick också bittert ångra det, för alltifrån denna tid kom det andra släktdraget till synes hos mannen. Då han inte fick sin längtan efter ära och framgång stillad, sökte han trösta sig med att dricka.
Det gick honom nu så, som det brukade med folk av hans släkt, att han drack utan besinning och måtta och inom kort blev nästan förfallen. Han blev
