så småningom en helt annan människa än förut. Han var inte längre älskvärd och intagande, utan hård och elak. Och största olyckan var, att han fattade ett förfärligt hat till sin hustru och plågade henne på alla möjliga sätt, både då han var drucken, och då han inte var det.
Gossarna ha alltså inte haft något gott hem, och deras barndom skulle ha varit mycket olycklig, om de inte hade kommit att skapa sig en liten värld för sig själva, full av maskinmodeller, upptäcktsplaner och äventyrsböcker. Den enda, som någon gång har fått kasta en blick in i denna värld, är mor. Far har inte en gång en aning om att den finns till, och han kan heller inte tala med gossarna om något, som intresserar dem. Han stör dem gång på gång genom att fråga om de inte tycka, att det är roligt att få se Stockholm, om de inte äro glada att vara ute och resa med far och annat i den vägen, som de besvara mycket kortfattat för att ögonblickligen dyka ner i boken igen. Far fortsätter i alla fall att fråga. Han tror, att gossarna äro mycket förtjusta över hans älskvärdhet, fastän de äro för blyga att visa det.
»De ha varit för länge under kjortelvälde,» tänker han. »De ha blivit rädda och pjunkiga. Det skall bli andra tag i dem nu, då jag tar hand om dem.»
Men far misstar sig. Att gossarna svara honom så kort, beror inte därpå, att de äro blyga, utan betyder bara, att de äro väluppfostrade och inte vilja såra honom. Om det inte vore så, skulle
