de svara på helt annat sätt. »Varför skulle vi tycka, att det är roligt att vara ute och resa med far?» skulle de då säga. »Far tror nog, att han är något märkvärdigt, men vi se ju, att han bara är en förfallen stackare. Och varför skulle vi vara glada att få se Stockholm? Vi förstå mycket väl, att det inte är för vår skull, som far har tagit oss med sig, utan bara för att göra mor ledsen.»
Det vore nog klokare, om far läte gossarna läsa utan att störa dem. De äro sorgsna och ängsliga, och det retar dem, att han är i gott humör. »Det är bara därför, att han vet, att mor sitter hemma och gråter, som han är så glad i dag,» viska de till varandra.
Fars frågor bringa det till sist därhän, att gossarna inte läsa mer, fastän de fortsätta att sitta lutade över boken. I stället börja deras tankar att med stor bitterhet kretsa kring allt, vad de ha måst lida för fars skull.
De minnas den gången, då far hade druckit sig full mittpå förmiddagen och kom raglande framåt gatan med en mängd skolpojkar efter sig, som gjorde narr av honom. De komma ihåg hur de andra pojkarna ha retats med dem och gett dem öknamn, därför att de hade en far, som drack.
De ha fått skämmas för far, de ha fått leva i ständig ängslan för hans skull, och så snart som de ha haft något roligt, har han kommit och förstört deras nöje. Det är inte något litet syndaregister, som de sätta upp åt honom. Gossarna
