äro mycket fromsinta och tåliga, men de känna en allt större och större vrede växa upp inom sig.
Han borde ändå förstå, att de inte ännu ha kunnat förlåta honom den stora missräkningen, som han beredde dem i går. Det var ändå det värsta, som han någonsin har gjort dem.
Det förhåller sig så, att gossarnas mor förra våren beslöt sig för att skilja sig från deras far. Under flera år har mannen förföljt och plågat henne på alla möjliga sätt, men hon har inte velat skilja sig från honom, utan stannat hos honom, för att han inte skulle råka i riktigt förfall. Men nu till sist ville hon göra det för gossarnas skull. Hon hade märkt, att deras far gjorde dem olyckliga, och hon ansåg, att hon måste föra dem bort från eländet och skaffa dem ett gott och fredligt hem.
När vårterminen var slut, hade hon skickat gossarna ut på landet till hennes föräldrar och själv rest utrikes för att på det lättaste sättet få skilsmässa. Hon hade inte tyckt om, att det på detta sätt skulle komma att se ut, som om det vore hennes skull, att äktenskapet upplöstes, men det hade hon måst underkasta sig. Än mindre nöjd var hon därmed, att gossarna blevo tillerkända fadern av domstolen, därför att hon var en förlupen hustru. Hon tröstade sig nog med att han omöjligt kunde vilja behålla barnen, men hon hade inte känt sig riktigt lugn.
Så snart skilsmässan hade blivit genomförd, hade hon kommit tillbaka och hyrt en lägenhet, där hon och gossarna skulle bo. Först för två
