att skriva! Obekanta ting och tankar eller, rättare sagt, sådant, som hon aldrig hade anat att hon ägde inne i sin hjärna, trängde sig ned på papperet. Sidorna fylldes med en hastighet, som hon aldrig hade drömt om. Vad hon förut hade behövt månader, ja, år att utarbeta, det blev nu färdigt på ett par timmar. Den kvällen skrev hon ned berättelsen om den unga grevinnans vandring över Lövens is och översvämningen vid Ekeby.
Nästa eftermiddag författade hon scenen, då den giktbrutne fänriken Rutger von Örneclou sökte resa sig ur sängen för att dansa La cachuca, och den därpå följande kvällen tillkom historien om den gamla fröken, som for åstad för att hälsa på den snåle Brobyprästen.
Nu visste hon säkert, att i denna stil kunde hon skriva boken, men lika säker var hon därom, att ingen skulle stå ut med att läsa den.
Emellertid läto inte många av kapitlen skriva sig så i ett andetag. De flesta fordrade långt arbete, och det var bara helt små stunder på eftermiddagarna, som hon kunde ägna åt författarskap. Då hon hade skrivit ett halvt år, räknat från den dagen, då hon hade givit sig romantismen i våld, voro vid pass ett dussin kapitel skrivna. Det var att förutse, att hela boken skulle bli färdig om tre eller fyra år.
Det var då på våren 1890, som Idun sände ut en inbjudning till pristävlan för noveller på omkring hundra trycksidor.
Detta var en utväg för en saga, som ville bli
