plats och skulle flytta till Stockholm. Både de och mor hade varit glada över att han lämnade staden, så att de skulle slippa att möta honom på gatorna. Men så hade en av fars vänner kommit upp till mor med hälsningar från far, att han ville ha gossarna med sig till Stockholm.
Mor hade gråtit och bett att få behålla sina gossar, men fars utskickade hade svarat, att far var fast besluten att ta gossarna under sin vård. Om de inte komme godvilligt, skulle han låta polisen hämta dem. Han bad mor läsa igenom skilsmässodomen. Där stod det ju tydligt, att gossarna skulle tillhöra far. Och det visste ju mor redan. Det stod inte till att förneka.
Fars vän hade sagt många vackra saker om att far älskade sina gossar och fördenskull ville ha dem till sig, men gossarna visste, att far förde bort dem endast och allenast för att plåga mor. Han hade tänkt ut detta, för att mor inte skulle ha någon glädje av att vara skild från honom. Hon skulle få leva i ständig oro för deras skull. Det var bara hämnd och elakhet alltsammans.
Men far har satt sin vilja igenom, och här voro de nu på väg till Stockholm. Och mittemot dem sitter far och gläder sig åt att han har gjort mor olycklig. För vart ögonblick, som går, blir det alltmer motbjudande för dem att tänka på att de måste följa med far och leva hos honom. Äro de då alldeles i hans våld? Skall det inte ges någon bot för detta?
Far har lutat sig tillbaka i sitt hörn, och om
