i kupén. Och denna andra är mor. Gossarna tycka, att hon har kommit och satt sig emellan dem och tagit deras händer, såsom hon gjorde sent i går kväll, då det var bestämt, att de måste resa, och att hon talar till dem på samma sätt som då.
»Ni får lova mig, att ni inte ska vara onda på far för min skull. Far har aldrig kunnat förlåta mig, att jag hindrade honom från att resa. Han tycker, att det är mitt fel, både att det inte har blivit något av honom och att han dricker. Han kan aldrig straffa mig nog. Men ni får inte vara onda på honom fördenskull.»
»När ni nu ska leva med far, så måste ni lova mig att vara snälla mot honom. Ni får inte retas med honom, ni ska sköta om honom, så gott ni kan. Det får ni lova mig, annars vet jag inte hur jag ska kunna låta er resa.» Och gossarna hade lovat.
»Ni får inte smyga er bort från far. Lova mig det!» hade mor sagt.
Det hade de också lovat.
Gossarna äro ordhålligt folk, och i samma ögonblick, som de komma att tänka på att de ha gett mor dessa löften, överge de alla tankar på flykt. Far sover alltjämt, men de sitta tålmodigt kvar på sina platser. I stället återta de sin läsning med dubbel iver, och deras vän, den gode Jules Verne, för dem snart bort från deras många och tunga sorger till Afrikas lyckliga undervärld.
⁎
