Långt borta på Söder har far hyrt två rum och kök på nedre botten med ingång från gården och utsikt över en trång gårdsplan. Våningen har länge varit i bruk, har gått från familj till familj utan att någonsin bli reparerad. Tapeterna ha en mängd rispor och fläckar, taken äro sotiga, ett par fönsterrutor äro spräckta, och köksgolvet är så nött, att det är gropigt. Några stadsbud ha hämtat flyttsakerna vid stationen, burit in dem i rummen och lämnat dem där huller om buller. Far och gossarna hålla nu på att packa upp. Far står med yxan i högsta hugg för att öppna en lår. Gossarna plocka upp glas och porslin ur en annan lår och ställa in detta i ett väggfast skåp. De äro händiga och arbeta ivrigt, men far upphör inte att förmana dem till försiktighet och förbjuder dem att bära mer än ett glas eller en tallrik i sänder. Under tiden går det klent med fars eget arbete. Hans händer äro fumliga och kraftlösa, och han arbetar sig svettig utan att få locket av låren. Han lägger ner yxan, går runtom låren och undrar om det är bottnen, som har kommit upp. En av gossarna fattar då yxan och börjar bända, men far stöter undan honom. Den där låren är för hårt tillspikad. Lennart kan väl inte tro, att han skall lyckas öppna locket, då far själv inte rår med det? Ingen annan än en van arbetare kan öppna den låren, säger far och sätter på sig hatt och rock för att gå ut och hämta gårdskarlen.
Far har knappt kommit utom dörren, förrän han får en idé. Han förstår med ens varför han
