inte ett ögonblick låtit locka sig att tro, att detta är sanning.
Far är i elakt lynne, där han går framåt gatan. Han har märkt den blick, som gossarna utbytte, då han sade, att han skulle gå på spellektion. »De göra sig till domare över sin far,» tänker han. »Jag är för efterlåten emot dem. Jag borde ha gett dem var sin örfil. Det är nog deras mor, som sätter upp dem emot mig.»
»Om jag skulle ta litet reda på gunstig herrarna?» fortsätter han. »Det skulle inte skada att se efter hur de sköta sina studier.»
Han vänder om, går tyst över gården, öppnar dörren helt sakta och står inne i gossarnas rum, utan att någon av dem har hört honom komma. Och — mycket riktigt! Pojkarna fara upp, röda i ansiktet, och Lennart rycker ivrigt till sig en bunt papper, som han kastar ner i bordslådan.
Då gossarna hade varit i Stockholm ett par dagar, hade de frågat i vilken skola de skulle gå, och far hade svarat, att det var slut med deras skolgång nu. Han skulle försöka finna en mästare, som ville ta dem i lära. Detta hade han aldrig satt i verket, och gossarna hade inte heller talat mer om sin skolgång. Men efter mindre än en vecka hade ett skolschema befunnits uppsatt på väggen i gossarnas rum. Skolböckerna hade plockats fram, och var förmiddag sutto gossarna på ömse sidor om ett gammalt skrivbord och läste läxor med högan röst. Det var tydligt, att de hade fått brev från mor med förmaning, att de skulle
