som spelade längst framme i rummet. Om en stund har han motvilligt rest sig och gått bort till gossarna. »Vad är det?» frågade han. »Varför kommer ni hit?» — »Far skulle ju komma hem,» säga gossarna. »Det är den femte december. Far hade ju lovat — — —
Far har då påmint sig, att Lennart hade anförtrott honom, att det var Hugos födelsedag, och att han hade lovat att komma hem i tid. Men detta hade han alldeles glömt. Hugo väntade nog en födelsedagspresent av honom, men han hade inte kommit ihåg att skaffa någon.
I alla fall har han följt med gossarna och vandrar framåt, missnöjd både med dem och med sig själv. Då han kommer hem, står födelsedagsbordet dukat. Gossarna ha velat ställa till kalas. Lennart har gräddat plättar, som nu äro flera timmar gamla och se ut som skinnlappar. De ha fått litet pengar ifrån mor, och för dessa ha de skaffat nötter, mandlar och en butelj sockerdricka.
All denna härlighet ha de inte velat njuta av ensamma, utan ha suttit och väntat, att far skulle komma hem och dela den med dem. Sedan de nu ha blivit vänner med far, kunna de inte fira en så stor högtidlighet utan honom. Far förstår alltihop. Det smickrar honom att vara efterlängtad, och i tämligen gott lynne slår han sig ner vid bordet. Men halvfull, som han är, snavar han, i detsamma han vill ta plats, griper tag i bordduken, faller och drar ner allt det uppdukade på golvet. Då han reser sig, ser han hur sockerdrickan flödar
