om han en stund var snäll emot dem, brydde han sig inte om dem på allvar.
Det föll tung hopplöshet över gossarna. Ingenting skulle förändras för dem. De skulle aldrig komma ifrån far. De kände det, som om de vore dömda att sitta instängda i ett mörkt fängelse hela livet igenom.
Inte en gång deras stora planer kunde trösta dem. Så som de sutto här fastbundna, kunde dessa aldrig komma till utförande. Tänk bara, att de inte fingo lära sig något! De kände tillräckligt mycket av de stora männens historia för att veta, att den, som vill åstadkomma något märkligt, främst av allt behöver kunskaper.
Det hårdaste slaget hade ändå varit, att mor inte hade kommit till dem under julen. I början av december hade hon fallit utför en trappa och brutit ett ben, så att hon hade måst ligga på lasarettet under julferierna och inte kunnat resa till Stockholm. Nu var mor uppe, men nu hade hennes skola åter börjat. Dessutom ägde hon inga pengar att resa för. Allt, vad hon hade sparat samman, hade gått åt, medan hon hade legat sjuk.
Gossarna kände sig övergivna av hela världen. Det var klart, att det aldrig kunde bli bättre för dem, hur de än bjöde till, och därför hade de så småningom slutat upp att anstränga sig med sådant, som var tråkigt. De kunde ju likaväl företaga sig det, som roade dem.
Ibland bäddade de inte sina sängar på flera
