familjen skulle resa och ligga borta under natten. Hon måste naturligtvis följa med de andra.
Till sist tog gästabudet slut, och hon satt och skrev under natten på det främmande stället.
Ibland blev hon rätt underlig till mods. Stället, som hon besökte, var just samma bruk, där den elake Sintram hade bott. Ödet hade på ett underligt sätt fört henne dit just den natten, då hon hade att skriva om honom, som satt i gungstolen och vaggade.
Ibland såg hon upp från arbetet och lyssnade utåt salongen om inte möjligen ett par gungstolsmedar skulle vara i gång därute.
Men ingenting hördes av, och då klockan slog sex på morgonen, voro de fem kapitlen färdiga.
Fram på förmiddagen reste de hem på en liten lastångare. Där lade hennes syster in paketet, förseglade det med lack och sigill, som för ändamålet voro medtagna hemifrån, skrev utanskriften och sände av novellen.
Detta skedde en av de sista dagarna i juli. Mot slutet av augusti innehöll Idun en notis om att något mer än tjugu tävlingsskrifter hade inkommit till redaktionen, men att ett par av dessa voro så förvirrat skrivna, att de inte kunde medräknas.
Då uppgav hon att vänta mer på utgången. Nog visste hon vad det var för en novell, som var så förvirrad, att den inte kunde medräknas.
I november fick hon en eftermiddag ett underligt telegram. Det innehöll endast orden »Jublande
