sitt eget luftskepp och sväva upp i rymden. En dag skall det vara de, som färdas fram däruppe högt över människorna. Och deras luftskepp skall vara mycket fullkomligare än det, som de nu se. Det skall kunna styras och vändas, sänkas och höjas, gå mot vind och utan vind. Det skall bära dem genom dagar och nätter, vart de vilja fara. De skola slå ner på de högsta bergtoppar, överfara de hemskaste öknar, utforska de svåråtkomligaste trakter. De skola få se all världens härlighet.
»Det är inte värt att ge tappt, du Hugo,» säger Lennart. »Vi ska få det präktigt, bara vi bli färdiga.»
Far och hans olycka, det är något, som inte mer kommer dem vid. Den, som har något så stort att sträva för, som de ha, kan väl inte låta hindra sig av något så ömkligt.
Ballongen får bättre fart, ju längre ut den kommer. Skridskoåkarna ha också upphört att följa den. De enda, som fortsätta jakten, äro de små gossarna. De ila framåt så snabbt och lätt, som om de hade fått vingar på fötterna.
Plötsligen uppge människorna, som stå på land och kunna skåda långt ut över fjärden, ett rop av fasa och ängslan. De se, att ballongen, alltjämt förföljd av de två barnen, glider bort mot segelleden, där det är öppet vatten.
»Öppet vatten! Det är öppet vatten därute!» ropa människorna.
Skridskofararna nere på isen höra ropen och
