vända blickarna mot fjärdens mynning. De se hur en strimma vatten glittrar i solskenet långt borta. De se också, att två små gossar åka rätt emot denna strimma, som de inte varsna, därför att de hålla ögonen fästa på ballongen utan att ett ögonblick vända dem mot jorden.
Man ropar av all makt, man stampar i isen, snabbåkare skynda åstad för att hejda dem. Men de små märka ingenting av allt detta, där de jaga efter luftskeppet. De veta inte, att de äro ensamma om att följa det. De höra inga rop bakom sig. De förnimma inte det öppna vattnets svall och brus framför sig. De se bara ballongen, som så att säga för dem med sig. Lennart känner redan sitt eget luftskepp lyfta sig under honom, och Hugo svävar fram över nordpolens hemlighetsfulla trakter.
Människorna på isen och på stranden se hur de snabbt närma sig det öppna vattnet. För ett par ögonblick råder ibland dem en så andlös spänning, att de varken kunna ropa eller röra sig. Det är som en förtrollning över de två barnen, som ingenting märka i sitt vilda framåtrusande, som störta mot döden, jagande efter en strålande himlasyn.
Luftseglarna uppe i ballongen ha också fått syn på de små gossarna. De se, att de äro i fara, de skrika åt dem och göra varnande åtbörder, men gossarna förstå dem inte. Då de se, att luftseglarna göra tecken åt dem, tro de, att de vilja taga upp dem i gondolen. De lyfta sina
