lyckönskningar» och var undertecknat av tre bland hennes seminariekamrater.
Det blev henne rätt långt att vänta till middagen nästa dag, då Stockholmstidningarna utdelades. Då hon hade tidningen i sin hand, måste hon söka länge utan att finna något. Äntligen fann hon på sista spalten en liten notis i fin stil, som berättade, att hon hade fått priset.
Det skulle kanske inte ha varit så mycket för en annan, men för henne betydde det, att hon skulle få ägna sig åt det levnadskall, som hon i hela sitt liv hade längtat efter att få utöva.
⁎
Det är föga att tillägga efter detta. Sagan, som ville ut i världen, var nu tämligen nära sitt mål. Nu skulle den ju bli skriven åtminstone, om det än komme att dröja några år, innan den bleve färdig.
Hon, som skrev den, hade rest upp till Stockholm om julen efter att hon hade fått priset.
Iduns redaktör erbjöd sig att trycka romanen, så snart den bleve färdig.
Ja, om hon bara någonsin kunde få tid att skriva den!
Kvällen innan hon åter skulle resa ned till Landskrona, satt hon hos sin gamla, trogna vän, friherrinnan Adlersparre, och läste upp några kapitel.
Esselde hörde på, så som endast hon kunde,
