orolig. Hon tyckte, att solen sjönk så hastigt borta i sydkanten av himlen. Inte visste hon vad klockan var, men tänk, om det var så långt lidet, att de redan satt till bords i Nygård! Hon hade en hel mil att gå ännu. Tänk, om hon inte skulle komma fram till annat än tomma grytor och gnagda ben!
Lillgossen var inte mer än sju år. Det gick inte så värst fort för honom att gå. Han var trött och modlös också efter allt, som han hade gått igenom förut på dagen.
När de stod i sänkan nedanför Hedebybacken, stannade lilljänta och såg neråt Löven, som låg nyfrusen med hård, blank is.
Hon frågade om lillgossen mindes vad det var för en kväll, som mor hade kommit hem och sagt, att Löven var frusen. Mor hade varit så förvånad över att sjön hade gått ihop redan före jul, så att hon hade talat om detta hela kvälln. »Jo, det var da'n före julafton,» sa lillgossen. Det var han säker på.
»Då har den ju legat i fyra dar redan,» sa lilljänta. »Jag kan aldrig tro annat, än att den är så stark, att den bär oss.»
Det kom nytt liv i lillgossen, så snart som han begrep, att hon tänkte gå sjövägen.
»Vi ska slå kana ner till Nygård!» skrek han till.
»Det är ju passande förstås,» sa lilljänta, »att ta den vägen, eftersom Nygård ligger vid sjön.»
Hon hade allt sina betänkligheter, men nu var
