Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Om en stund ville hon på nytt tala med Marit i Koltorp.
»Vad är det hon heter, tösen din?» frågade hon.
»Jo, hon heter Eleonora, men vi brukar kalla'na för Nora.»
»Och det är riktig sanning och inte bara skryt, att hon kan läsa och skriva?» sa prästfrun.
Nej, mor försäkrade henne, att det var rena sanningen.
»Jag har suttit och tänkt på att hon kunde få åka med oss hem i släden nu i natt» sa prästfrun. »Vi är just utan en sådan som hon på Lövdala, så att hon kunde gärna få börja tjänsten genast.»
Det blev, som prästfrun ville, förstås. Hon var sådan, att folk inte gärna satte sig emot henne.
