sig. Men det var ändå, som skulle hon ingenting se av det, som fanns i rummet.
Och säkert var det, att hon inte visste av, att prästfrun hade lagt märke till detta, att hon hade låtit spinnrocken stanna.
Hon hade ett så blitt och ljust ansikte, hon därborta, och ett par stora, allvarsamma, blå ögon. Hon såg inte ut, som om hon skulle ha slutat upp att arbeta av slarv, utan därför att hon behövde sitta stilla och tänka.
För vart ögonblick, som gick, knep prästfrun hårdare ihop läpparna. Hon började se så sträng ut, att man mest kunde bli rädd för henne.
Nu stannade hon spinnrocken och reste på sig. Och den andra, hon satt stilla ändå och märkte inte, att prästfrun letade sig fram mellan spinnrockarna bort mot dörrn. Inte en rörelse gjorde hon, förrän prästfrun stod över henne och hade lagt sin hand på hennes nacke.
Då gav hon till ett litet utrop och försökte komma lös, men prästfrun hade ett alltför säkert tag om den smala halsen. Med ena handen ryckte hon henne bakåt, med den andra tog hon blårna, som låg på rockhuvudet, tryckte dem mot hennes ansikte och for runt, runt.
»Är det inte för dig, som vi arbetar allihop kanske?» sa hon med hård, grov röst. »Och så ska du sitta och sova!»
Det var nära, att lilljänta skulle ha gett till ett rop. Aldrig i världen! Var detta prästdottra?