Sida:En saga om en saga 1917.djvu/297

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

som låg i mitten, hade kommit bort. Hängbjörkarna stannade på uddarna, fast de inte mer hade något att spegla sig i, sandstranden blev liggande, där den låg, fast det inte mer kom någon dit och badade om sommardagarna, och metstenarna, de finns väl också kvar, fast ingen mer står ute på dem och drar upp fisk. De små rönnholmarna, de blir, där de var, fast det ligger plöjda åkrar omkring dem, och alla gårdarna runtom sjön, de står på sin plats, fast ungdomen, som bor i dem, inte mer kan fara ut och ro på vattnet i de vackra sommarkvällarna.»

Ja, detta också kunde lilljänta gå med på.

Men nu vände sig prästdottern hastigt mot fönstret.

»Se nu ut, du Nora, och ni andra med!» sa hon och pekade neråt den långa dalen. »Vad tror ni det är, som ni ser härnere?»

Och tänk, att när lilljänta nu tittade ut, såg hon i en enda blink allt det, som prästdottern hade talat om! Där låg den platta sjöbottnen och omkring den den gamla strandkanten, som gick ut och in i långa vikar och bukter. Där var uddarna med björkarna och smådungarna i åkrarna, som hade varit holmar förr i världen, och där fanns på ena sidan det branta berget med granskogen och på den andra de täta alsnårena. Halvvägs uppåt berget såg hon hela ringen av bondstugor. Och skogsåsen och »fallena» och alltihop fanns där.

Pigorna stod bakom lilljänta och tittade, och de såg detsamma som hon.