Tänk, att de inte hade gett akt på detta förut!
Det var nog sant, att Svartsjön hade legat här. Visst var det en gammal sjöbotten, det var klart, det.
»Ja, det är just vad det är,» sa prästdottern. »Det är spegeln, som en gång har funnits här nedanför Lövdala, och som har mistat glaset. Det är allt många, som tycker, att det är synd, att det är borta, och att spegeln inte är någon spegel mer.»
Men nu brann och sved lilljänta av lust att få säga det hon visste om sjön. Hon kunde inte tiga längre.
»Mor brukade också tala om den här sjön, som skulle ligga nedanför Lövdala,» sa hon.
»Jaså,» sa prästdottern. »Ja, du har väl hört mycket om Lövdala, du, av mor.»
»Mor sa,» fortfor lilljänta och började tala mycket fort, »att det var tre saker, som sjön hade lämnat efter sig, då den torkade upp. Det ena var det kalla draget, som alltid spelar här i dalen, det andra var den kalla dimman, som stiger upp om hösten, och det tredje var — — —»
Men vad det tredje var, fick inte lilljänta tala om. Prästdottern avbröt henne tvärt.
»Jaså, var det inte något annat?» sa hon. »Ja, det vet vi förut.»
