sa prästdottern, »och jag kan inte tala om sagan på annat sätt.»
Och hon fortsatte att berätta om prästfrun, som hade önskat sig en dotter, som var röd som blod och vit som snö, och som dog, då hon hade fått sin önskan uppfylld.
»Jag tycker allt ändå, att vi kunde tala om något roligare,» sa fostersystern.
»Jag förstår, att du kommer ihåg sagan,» sa prästdottern, »och därför ska jag inte tala något om hur fröken Snövit hade det i sin barndom. Du minns nog, att det inte gick någon vidare nöd på henne, fastän hennes mor var död, för hon hade en snäll faster, som skötte om hennes hem, och en snäll fostersyster och en snäll gammal mormor. Men den, som var allra snällast mot henne, var ändå söta far. Han var fröken Snövits ömmaste lekkamrat, och för honom talade hon om alla sina bekymmer. Han ville aldrig, att hon skulle hållas strängt som andra barn, utan hon fick göra vad hon behagade. Folk tyckte förstås, att han skämde bort henne, men det ville han inte höra talas om.»
»Fröken Snövit var kanske så beskedlig, att hon inte kunde bli bortskämd,» sa prostinnan och lät nu på en gång så besynnerligt allvarsam.
»Det fanns ingen i världen, som var så lycklig som fröken Snövit,» sa prästdottern. »Framför allt kände hon sig nöjd, sedan fastern hade flyttat
