söta far. Hon blev alltid så full av öm förundran över att han kunde vara, som han var.
»Jag menar också, att fröken Snövit inte hade orätt, då hon fann det skönt och rörande, att söta far hade stannat hela livet som komminister i en liten, fattig församling långt borta i Värmland. Han, som var så lärd och som ägde en så oemotståndlig vältalighet, och som därtill var så ståtlig och intagande, hade säkert kunnat bli domprost eller biskop, om han bara hade velat. Tror du inte det också?»
»Inte är det gott för mig att säga något om fröken Snövits far,» sa prostinnan, »men nog tror jag, att han kunde ha nått fram till vad helst han hade eftertraktat.»
»Jag kan visst inte säga det så, som fröken Snövit kände det. Men jag tror, att hon sa till sig själv: du Snövit, som ingenting är och ingenting kan och ingenting har upplevat, skäms du inte att gå och vara i dåligt humör? Tänk på söta far, som aldrig klagar och aldrig önskar sig något, och som alltid visar världen ett glatt ansikte! — Fröken Snövit ursäktade sig därmed, att hon bra gärna hade velat få ner lärftsväven, innan hon for hemifrån. För det var tvungen sak, att hon följde mormor till Loka brunn denna sommarn. Förra vintern var gikten gruvlig mot henne. Den hade tilltygat hennes händer, så att man kunde gråta. Nu hade hon hela våren trugat henne att resa, men hon visste väl, att mormor skulle inte komma åstad, om hon inte följde henne.
