kunde stå ut med grevinnan, och att hon skulle till prästgården för att få hjälp.
»De tog henne med sig hem, och om en stund blev hon så pass redig, att hon kunde tala om vad som hade hänt henne. Hon hade blivit hetsad och plågad av grevinnan, tills hon inte hade kunnat stå ut längre, och klockan två på natten hade hon rymt från Borg. Och hade varit så förvirrad, att hon inte hade tänkt på vart hon skulle vända sig, förrän hon redan stod på vägen. Hade då funderat ut att gå till prästgården, eftersom hon hade hört, att där skulle finnas barmhärtigt folk. Men stackarn hade tagit genvägen över ängarna, inte kunnat gå över spången, utan ramlat i bäcken, stött sig i pannan och fått kläderna förstörda. Hon hade sedan blivit så yr av detta, att hon inte hade kunnat hitta rätt, utan hela morgonen vadat fram och tillbaka i gräs och säd.
»Nu bad hon så vackert, att hon skulle få stanna i prästgården, tills hon hade fått torka sina kläder och fått tvätta av sig blodet och fått tänka över en smula vart hon vidare skulle bege sig.
»Naturligt, att hon det skulle få. Ack, jag undrar om någon skulle ha kunnat avvisa en så nödställd människa!
»Men vad fröken Snövit och söta far var översiggivna för grevinnan! Så vacker och glad, som hon var, och så skulle hon vara så grym mot dem, som hon hade under sig! Det var inte heller första gången, som de hörde sådant om henne. Vad vill
