Sida:En saga om en saga 1917.djvu/310

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

förklarade han, att han rakt inte kunde begripa varför jungfrun såg så förvånad ut. Trodde hon, att grevinnan inte ville ha honom? Men han visste bestämt, att grevinnan tyckte, att han var en vacker karl. Hon brukade fara till kyrkan var söndag, så länge som hon vistades på Borg, och hon hade själv sagt honom, att hon aldrig gick och hörde på en ful präst.

»Det var ändå för lustigt! Då fröken Snövits far sa detta, steg det fram två röda fläckar på jungfruns kinder. Hon hade visst tegat, så länge hon förmådde, men nu måste hon ge luft åt harmen. 'Och detta ska vara en präst och en Guds tjänare!' brast hon ut.

»Men jungfrun hade en så sträv och grov röst. Hon var liten och hade ett litet och fint ansikte och alldeles kritvitt hår, fast hon inte var mer än en fyrti års människa. Hon såg ut så mild som en duva. Men just fördenskull blev man så skrämd, då hon började tala.

»När nu jungfrun hade fällt domen över söta far med den djupa gravstämman, så började han gapskratta. Och jungfrun sa inte ett ord mer på hela middagen.»

Fostersystern skrattade, hon med, men prästdottern bara suckade, innan hon fortsatte.

»Jag behöver väl knappt tala om hur mycket fröken Snövit bad och tiggde söta far, och hur innerligt bedrövad hon var, att det inte hjälpte. Hon levde i ständig oro, att jungfrun skulle rymma från dem, som hon hade rymt från Borg.»