sagt, att han borde vara lycklig att ha en så utmärkt person i huset? Det var kanske hon själv, som första gången hade kommit honom att tänka på att jungfrun — —
»Du kan visst aldrig förstå hur glad söta far var, där han stod på sin förstukvist för att ta emot henne, och hur glad Vabitz var, där hon stod bredvid honom. Söta far bara längtade att få berätta den stora nyheten.
»Men söta far behövde ingenting säga, för hon såg det själv. Hon visste det, innan hon hade kommit ur vagnen. Och nu får jag tala om hur illa det gick henne. Hon blev så ond, att hon inte kunde styra sig. Så hade hon aldrig känt det förr. Hon flög inte på dem och klöste och slog. Men verkeligen hade hon inte den allra största lust.
»Tungan förmådde hon ändå inte hålla styr på, utan hon sa dem vad hon värst kunde hitta på. Aldrig skulle hon kalla Vabitz för mor, det var det första, och det andra, att hon var ett opassande gifte för hennes far, för hon visste, att Vabitz var dotter till en fattig tysk trumpetare, men fröken Snövits far hade kunnat bli i äktenskap förenad med vilken fin dam som helst. Och vidare sa hon dem, att de nog kände med sig, att de hade handlat orätt, annars skulle de inte ha gift sig i smyg.
»Men nu kom mormor och grep henne om handleden och sa strängt, att hon skulle följa med ner på hennes kammare. Det nekade hon inte
