att göra, men först vände hon sig mot Vabitz en gång till och sa, att hon hade ställt sig in hos söta far genom den goda maten, och att det bara var för de fina rätternas skull, som han hade gift sig med henne.
»Nu först fick mormor henne med sig.»
»Det var synd,» sa fostersystern. »Jag tycker, att hon gärna kunde ha fått hålla på.»
»Nej, mormor förde bort henne, och så snart som hon kom in på hennes kammare, började hon gråta. Det var åter något nytt. Aldrig hade hon gråtit så förr. Hon grät i timtal, innan hon kom till ro, och hela tiden tyckte hon, att något främmande, som i alla de år, hon hade levat, hade legat fördolt inom henne, nu hade vaknat upp och tagit herraväldet över henne. Hur ska jag nu säga? Hon kände så visst, att det bodde en gammal drake eller något hemskt vilddjur inom henne. Ack, ack! Hon blev så rädd för detta, att hon närapå glömde bort den andra olyckan. Det var en stor ångest att veta, att det bodde något så oregerligt och farligt inne i hennes själ. Men egentligen rådde hon ju inte för, att det fanns där. Hon skulle bara aldrig mer låta det komma till synes.»
»Å, kära hjärtandes,» sa fostersystern med smeksam röst, »hade hon aldrig varit ond förr?»
»Till sist somnade hon ifrån alltihopa och vaknade inte förrän nästa morgon, då solen steg upp bakom berget och sken henne i ansiktet. Hon
