låg och kände sig olycklig och visste inte vad hon skulle ta sig till.
»Men hon behövde inte undra länge, för om några ögonblick kom kammarpigan med hälsning från frun, att hon skulle stiga upp och sätta sig i vävstoln.
»Klockan fattades några minuter i fyra, och så tidigt hade hon aldrig brukat vara uppe. Och visst hade hon arbetat, men bara efter egen önskan och eget val. Hon höll på att bli ond igen, men så kom hon att tänka på den där vildheten, som fanns inom henne, och blev rädd, att den skulle stå upp på nytt.
»När hon hade suttit och vävt ett par timmar, kunde hon bättre förstå hur allt hade gått till. Inte hade Vabitz försökt att ställa sig in hos söta far, utan i stället hade hon gått på med att säga honom sanningen, tills han hade fått klart för sig, att hon skulle bli ett ovärderligt stöd för honom och hans dotter. Då söta far nu hade fått se, att dottern inte hade uppskattat hans stora klokhet, var han säkert ganska stött på henne.
»När klockan blev sju, kallades fröken Snövit in till söta far för att bli varnad och förmanad, och annat var ju inte att vänta. Men söta far var så rasande ohjälplig, då han talade henne till rätta, att hon höll på att bli ond igen. Det blev hon i alla fall inte, utan hon bad dem båda två så vackert om förlåtelse och kysste dem på hand, både Vabitz och söta far. Hon såg på söta
