fostersyster kommer väl att märka, att det inte var något viktigt, men jag menar, att det gav fröken Snövit en smula mod. Hon sa sedan till sig själv, så ofta som detta äventyret rann henne i tankarna: ’Det är ändå väl, att det finns någon på gården, som inte är rädd för söta mor.’
»Annars måste hon ju erkänna, att de var rädda för söta mor lite var, söta far inte undantagen. Intet kunde hon neka, att söta mor var särdeles mån om söta far och så uppmärksam mot honom, att han knappt tordes röra sig. Men ack, vad söta far var ängslig att säga nej, då söta mor ville något!
»Det märktes alla dar, men aldrig så mycket, som då söta mor fick lov att ställa till med brännvinsbränning. Alla sa, att om det inte hade varit hon, som hade bett om det, så hade aldrig söta far tillåtit något sådant, för det hade alltid varit honom emot. Kom någon förr i världen fram med det förslaget, svarade han helt tvärt, att i en prästgård skulle man baka bröd och koka välling av säden och inte använda den till den där olycksdrycken, som bara var till folks fördärv.
»Söta far sa precis detsamma till söta mor, men hon lät inte avskräcka sig. Hon svarade, att om söta far ville avskaffa allt brännvinsdrickande i sitt hem, så vore hon visst med om detta, men när det ändå skulle finnas brännvin i huset, både för att bjuda främmande och till tjänstefolket, så tyckte hon, att de kunde likaså gärna laga till
