inte kunde komma åt söta fars äppleträd och söta mors kålsängar. Han tyckte väl, att det ingenting gjorde, att Storebocken gick in på gårdsplanen och betade på gräsmattan.
»Men du må veta, att Storebocken inte så mycket som kastade en blick på det goda gräset, utan sprang i smått trav rätt fram till brygghuset. Han kom trippande så nätt och så lätt, att söta mor inte hörde, att han kom, fastän brygghusdörrn stod på glänt.
»Den där bocken hade alltid varit så fin av sig. När han skulle dricka, varken slaskade han som en hund eller sög som en häst, utan han kunde göra det så tyst, att ingen visste vad han tog sig till. Storebocken hade druckit ur många kannor mjölk bakom ryggen på lagårdspigan, och nu hann han att i god ro supa upp all efterlanken, utan att söta mor hade minsta aning om vad som skedde.
»Men då allt var slut, började Storebocken bräka, som hans vana var, för han tyckte inte, att det var någon glädje med att göra odygd, om han inte fick se hur förargad och ledsen man blev över det, som han hade ställt till. Och i nästa ögonblick stod söta mor på tröskeln och såg, att ämbaret var tomt.
»Söta mor fick tag i den långa, svarta ugnsrakan, som alltid stod i hörnet bredvid brygghusdörrn, och ämnade tukta Storebocken. Men efter all den välfägnaden, som Storebocken hade fått, kunde han visst inte förstå, att söta mor var ond
