Sida:En saga om en saga 1917.djvu/336

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Min kära fostersyster vet nog,» sa prästdottern, »att det var fröken Snövits far, som hade planterat hela prästgårdsträdgården. Det var honom, som man hade att tacka för krusbär och vinbär, för de rara jordgubbslandena, de stora kryddsängarna och det lilla roskvarteret väster om byggningen.

»Men det allra yppersta, som fanns i söta fars trädgård, var ändå äppleträdena. Söta far hade både planterat och ympat dem, och jag tror, att man får gå långa vägar, innan man får se maken till den frukten, som de bar. När fröken Snövit åt något av söta fars äpplen, tyckte hon, att de smakade, som om de vore tillagade av solsken och sommarvärme.

»Så vackra äpplen som denna sommarn hade fröken Snövit aldrig sett i trädgården. Ack, sådana paradiser och gyllen och astrakaner och kanniker och renetter och vinteräpplen! Det var kanske inte så fullsatt på trädena som eljest, men den frukten, som fanns, var desto vackrare. Inte ett enda äpple var maskstunget, alla var jämnstora och välformade. Alla astrakaner var genomskinliga, alla gyllen var gullgula, alla paradiser var mörkt grönröda och alla vinteräpplen var skönt rödkindade.

»Verkeligen var inte äpplena så präktiga, att man talade om dem i hela trakten. De var så stora och granna, att de lyste ända upp till vägen, och resande kom ner till gården och bad om lov att få gå in i trädgården och se på dem.