Domaren är en klok karl, och han känner väl till vad folk tänker och tycker i hennes hemtrakt. Han visste nog hur stränga alla människor voro, så snart det var något, som rörde äktenskapet. De kände ingen värre synd än den, som hon hade begått. Skulle hon någonsin ha erkänt något sådant om sig själv, om det inte hade varit sant? Domaren borde förstå vilket förfärligt förakt, som hon hade dragit över sig. Och inte förakt bara, utan allt möjligt elände. Ingen ville ha henne i sin tjänst, ingen ville ha hennes arbete. Hennes egna föräldrar tålde henne knappast i sin stuga, utan talade var dag om att kasta ut henne. Nej, domaren måste veta, att hon inte skulle ha begärt understöd av en gift man, om hon inte hade rätt till det.
Domaren kunde ju inte tro, att hon ljög i en sådan sak, att hon skulle ha nedkallat en sådan ryslig olycka över sig själv, om hon hade haft någon annan att anklaga än en gift man. Och om han vet detta, så måste han ju hindra edgången.
Hon ser, att domaren läser igenom prästbetyget ett par gånger. Därför börjar hon tro, att han ämnar gripa in.
Det är också sant, att domaren ser betänksam ut. Han flyttar sina blickar ett par gånger över till käranden. Men härvid blir det där uttrycket av leda och avsmak, som vilar över hans ansikte, ännu mer märkbart. Det ser ut, som om han vore oblitt stämd mot henne. Om käranden också
