»’Ja, där har jag varit många gånger’, sa karlen, ’och jag känner både er och far eran. Det är en snäll karl, den prästen.’
»Fröken Snövit svarade helt vänligt. Hon tyckte om drängen, för att han talade väl om söta far.
»’Jag vet, att både ni och han är snällt folk,’ sa drängen. ’Ni är så snälla, så ni unnar nog en fattig dräng att smaka på era äpplen utan att ta betalt för det.’
»Och innan fröken Snövit rätt begrep vad han ämnade, hade han plockat till sig en grabbnäve av de sköna äpplena och rusat bort med dem. Och jäntan, som han hade haft vid armen, tog också några äpplen och sprang. Och likaså gjorde kamraten och kamratens jänta.
Men fröken Snövit hade ju aldrig kunnat tänka sig något sådant. Och hon blev så översiggiven för att de hade sprungit bort med så många äpplen, som hon inte hade fått betalt för. Hon ville skynda efter dem själv och ta tillbaka äpplena, men hon tordes inte det heller, utan hon skickade drängen och pigan, som stod bakom henne, för att löpa efter dem. I detsamma märkte hon, att hela folkhopen kom helt tätt inpå disken. ’Nu kommer de och köper,’ tänkte hon och fick nytt mod.
»Men nej, om de köpte! Det var inte deras mening, utan de sprang fram, en tie stycken i taget, och tog så många äpplen de förmådde och ropade på samma gång, att hon och hennes far,