de var så snälla, så att de begärde nog inte, att fattigt folk skulle betala för ett par äpplen. Och alla de smågossarna, som hade stått framför äpplena och sett dem blänka hela dagen, de ryckte av sig sina luvor och fyllde dem, och alla de småjäntorna, som hade stått och känt hur det hade vattnats i munnen, de störtade fram och strök ner tjogtals med äpplen i sina förkläden.
»Fröken Snövit lade sig ut över äpplena för att skydda dem med sin kropp. Men vad hjälpte det? Och hon grät och hon bad och hon ropade, att de gjorde henne olycklig, men vem frågade efter henne? Det var inte bara smågossar och småjäntor, som plockade till sig äpplen, utan det var stort folk också. Och de skrattade och var så lustiga och tyckte, att detta bara var ett litet marknadsskämt. Och var och en, som tog ett äpple, ropade till henne, att hon och hennes far var så snälla, så att de unnade dem nog ett par äpplen.
»Fröken Snövit slog omkring sig, och fröken Snövit skrek på hjälp, men äpplena var förlorade. Marknadsfolket stjälpte disken framför henne, de välte omkull hennes tunnor och lådor och plockade till sig äpplena. Det var gott om vilda skojare på marknan, och de kastade sig in i tumultet. Det blev slagsmål och strid, och fröken Snövit måste dra sig undan och lämna äpplena i sticket för att inte bli nertrampad.
»Och då just kom söta mor tillbaka och fann
