hämtade. vattnet ur mormors kopparstanda, och ingen talade och ingen skrattade, medan de höll på med den saken.
När detta var gjort, så lade de tre skedar mjöl i vattnet. Och alla tre höll de i skeden, när de stack ner den i mjölkaret, alla tre lyfte upp den och lade mjölet i vattnet. Ingen släppte taget om skeden, ingen talade, ingen skrattade, och ingen lät den minsta smula mjöl falla till golvet.
Sedan öste de i tre skedar salt.
Och inte heller nu var det någon, som talade eller skrattade eller spillde ett enda korn.
Men kan man tänka sig, att när de hade hunnit så långt, så frågade mormor om det skulle läggas flott i pannkakspannan!
Med detsamma hon sa detta, slängde prästdottern skeden, kastade sig på en stol och började storskratta, och lilljänta behöll skeden i sin hand, men hon fick ett sådant anfall av skratt, att hon inte orkade stå, utan måste lägga sig på golvet och skratta.
Mormor drog litet på munnen, hon med. Hon hade kanske inte behövt försäga sig, men hon kom ihåg av gammalt, att om det inte hände någon liten olycka, när man lagade drömpannkaka, så var det inte något roligt med alltsammans.
Och hon tyckte om att se, att prästdottern kom bort från alla sina bekymmer och fick skratta litet.
När de äntligen hade skrattat ut, ämnade de börja på nytt, för nu dugde ingenting av det, som
