de hade ställt i ordning, utan de måste göra om alltihop från början.
Men det var inte så lätt, när de väl var i skratt-tagena.
Först öste de tre skedar vatten i fatet.
Längre kom de inte, förrän de brast i skratt igen. Det var prästdottern, som var värst. Det var inte alls så farligt med lilljänta som med henne.
Men nog var det fulla fem minuter, som de var redlösa av skratt.
Se'n sa prästdottern till de andra, att de fick lov att vara ordentliga, för annars blev inte drömpannkakan färdig före högsta natten.
»Nog tror jag, att det ska gå för oss,» sa mormor, »om bara du själv kan hålla dig allvarsam.»
Först slog de i vatten och sedan i mjöl och sedan i salt, och därpå rörde de ihop allt detta till en gröt. Och alla tre höll de i sleven, medan de rörde, och ingen av dem skrattade, ingen av dem talade, ingen av dem spillde den minsta smula på golvet.
När de hade rört till pannkakan, lade de den i stekpannan. Och drömpannkakan såg inte smakligare ut än sådan röra, som man ger höns och grisar. Men därtill kom, att den var alldeles styv och hård och glittrade av det myckna saltet.
De satte den på elden och lät den stekas på ena sidan, och sedan vände de den, och allihop höll i skeden, allihop hjälpte till att vända den, och ingen tappade den i askan.
Så var den färdig och skulle ätas.
Nu blev både prästdottern och lilljänta så
