Lövdala, som Svartsjöfolket påstod, att han hade haft så stora predikogåvor.
Prästfrun lyfte upp muffen och höll den för ansiktet. Vägen gick fram rak och jämn över den gamla sjöbottnen, och det kalla draget, som alltid kändes där, svepte om örona.
Men det bara satte fart i tankarna.
Se, det var just detta, att prästerna där i socknen nödvändigt skulle bo på Lövdala, som gjorde det så omöjligt att få en kortare kyrkväg.
Hennes man var nu den tredje prästen i ordningen, som bodde där. Han hade gjort på samma sätt som företrädaren: gift sig med prästdottern och tagit gården i arv. Han slog sig ner på Lövdala, men prästbostället låg så nära, att han gott kunde sköta det, och han var en välbärgad man med sina två gårdar. Detta var en så god ordning, att det fanns ingen i socknen, som inte önskade, att det skulle hålla på på samma sätt, så länge som det fanns präst och församling i Svartsjö.
Hon ville inte neka, att det kunde ha varit bra för de andra Lövdala-prästerna, för om dem trodde hon inte, att de hade varit värda bättre än att stanna här hela livet. Men det var en evig skada, att hennes man hade förälskat sig i gården och socknen och blivit kvar här. För hon ville sätta sitt huvud i pant på att han hade kunnat få det största pastoratet i stiftet, vilken dag han hade velat.
Hon visste allt hur det kom sig, att han
