dem på med ytterkläderna och vinkade till dem från förstubron.
När hon kom in i saln igen, blev hon en smula häpen över att den långa främmande karlen stod kvar mitt i rummet.
Men hon fann ju snart förklaringen till att han hade stannat. Han ville väl höra hur han skulle få igen speciedalern, som han hade lånat henne. Vem vet? Han hade kanske tagit den av de pengarna, som förvaltarn hade skickat med honom till att köpa hö för.
Det tycktes, som hade han helst velat neka för vad han hade gjort. Och då hon höll i sig, förklarade han, att det var ingenting att tala om.
Men hon kunde ju inte finna sig i att ta emot en hel speciedaler av en främmande. Hon sa, att hon skulle be söta far om pengar, så snart han kom hem, och skicka dem till bröllopsgården i morgon dag, så att han skulle kunna betala höet.
Det kom ett gott småleende och strök fram som ett solsken över karlens ansikte.
Hon fick göra, som hon ville, med den saken. Han hade pengar, så att han kunde reda sig utan speciedalern.
Hon såg litet undrande på honom.
Jaså, hon trodde, att det var för pengarnas skull, som han hade stannat!
Ja, varför annars?
Han strök upp en lång lugg ur pannan och såg förbi henne bort i andra väggen. »Å, jag vet
