RÄVGROPEN.
LÅNGE-BENGT stod i den tidiga morgonstunden med en lykta i handen och såg ner i rävgropen. Det var något på tok med den. Aldrig, så länge han hade levat, hade han vittjat en rävgrop, som hade sett ut på det sättet.
Långe-Bengt visste med sig, att om han förstod något i världen, så var det att gillra en rävgrop. Och förra kvälln hade han inte lagat i ordning den mindre väl, än han brukade.
Han hade täckt över öppningen på den djupa gropen med smala björkspön, halm och snö och gett den ett förrädiskt tak, som inte den slugaste gamla rävhona var i stånd att skilja från vanlig mark. Och ankan, som skulle sitta på den höga pålen mitt i gropen och locka räven dit, hade han fängslat med grimma över vingarna och gjort fast vid stolpen så väl, att han visste, att den inte hade kunnat röra sig. Det var den bästa ankan på gården, den, som hade den starkaste rösten. Han hade hört hur den hade skrikit, sen den hade blivit fastbunden vid pålen. Jämmerropen hade ljudit gälla och skärande i vinternatten.
