med hög och skärande röst. »Jag vill inte tvinga honom att svära.»
»Vad skriker du om?» frågar domaren. »Har du mistat vettet?»
Hon drar häftigt efter andan och försöker sansa sig. Hon hör själv hur hon skriker. Domaren måste väl tro, att hon har blivit galen, om hon inte kan säga vad hon vill i lugna ord. Hon kämpar än en gång med sig själv för att få makt över rösten, och denna gången lyckas det henne. Hon säger långsamt, allvarligt, tydligt, medan hon ser domaren rätt in i ansiktet: »Jag vill lägga ner rättegången. Han är far till barnet. Men jag tycker om honom ännu. Jag vill inte, att han skall svära falskt.»
Hon står rak och beslutsam mittför dombordet och fortfar att se rätt in i domarens sträva ansikte. Han sitter med båda händerna stödda mot bordskivan, och för en lång stund tar han inte ögonen från henne. Medan domaren betraktar henne, försiggår en stor förändring med honom. Allt det slappa och missnöjda, som fanns i hans drag, försvinner, och det stora, grova ansiktet blir vackert av den vackraste rörelse. »Se där,» tänker domaren, »se där, sådant är mitt folk. Jag skall inte förarga mig över det, då det finns så mycken kärlek och gudsfruktan hos en av de ringaste.»
Plötsligen känner domaren, att hans ögon hålla på att fyllas av tårar, och då rycker han till, nästan skamsen, och kastar en snabb blick omkring sig. I detsamma ser han, att skrivare och länsman och
