SPECIEDALERN.
MAN KAN VÄL SÄGA, att det inte var något att göra sig sorg för. Men verkeligen hade inte prästdottern gått och känt sig hängfärdig ett par veckor, därför att hon inte visste hur hon skulle kunna skaffa sig en speciedaler.
Om hon bara hade bett söta far om den morgonen efter bröllopet, som hon hade ämnat! Men hon hade fått bannor av söta mor för det där, som hon hade sagt till smeden, då han kom upp ur rävgropen. Och inte bara för det, som hon hade sagt, utan också därför, att hon hade kommit framrusande, såsom hon gjort. Det hade sett ut, som om hon hade velat flyga om halsen på honom. När skulle hon komma så långt, att hon lärde att skicka sig som en anständig människa och inte som en tolv års barnunge?
Efter detta hade hon inte kommit sig för att be om pengarna. Det hade varit omöjligt att få råka söta far ensam, och att säga det till söta mor var detsamma som att kalla fram nytt bråk och oväsen.
I alla fall var det lett, att hon hade skjutit upp, för nästa dag var det ingen tanke på att