hela den långa raden av nämndemän ha lutat sig framåt för att se på flickan, som står framför dombordet med bibeln tryckt intill sig. Och han ser ett skimmer över deras ansikten, som om de hade sett något rätt vackert, som gjorde dem glädje ända in i själen.
Därpå ser domaren också ut över tingsmenigheten, och han tycker, att alla människor sitta tysta och dra efter andan, som om de just nu ha fått höra vad de mest av allt hade längtat efter.
Till sist ser domaren på svaranden. Nu är det han, som står med sänkt huvud och tittar ner i golvet.
Domaren vänder sig på nytt till den fattiga flickan. »Du skall få det, som du vill ha det,» säger han. »Målet skall avskrivas,» säger han därpå till protokollsföraren.
Svaranden gör en rörelse, som om han ville komma med en invändning. »Vad nu då?» ryter domaren åt honom. »Har du något emot det?» Svaranden hänger än mer med huvudet och säger knappt hörbart: »Ånej, det är väl bäst, att det får bli så,» säger han.
Domaren sitter stilla ännu ett ögonblick, därpå skjuter han den tunga stolen tillbaka, reser sig och går runtom bordet fram till käranden.
»Tack skall du ha!» säger han och räcker henne handen.
Hon har lagt ifrån sig bibeln och står och
