FINNPRÄSTEN.
DET VAR som förgjort. Maja Lisa kunde inte låta bli att tänka på söta mor. Hela morgonen hade hon henne i tankarna, och fast hon visste henne vara i fullt arbete med ljusstöpning på Lövdala, kunde hon inte hjälpa, att hon spratt till, var gång någon öppnade en dörr, i rädsla att söta mor skulle komma in genom den och se hur illa hon bar sig åt.
För tänk, om söta mor visste, att hon hade sovit ända till åtta på morgonen! Och än mer: att moster hade varit så huld mot henne, att hon hade kommit och bjudit henne kaffe på sängen, fastän allt kaffedrickande var förbjudet av Kungl. Majestät! Söta mor, som var så noga, att man skulle följa alla förordningar! Hon hade nog blivit så upprörd, att de röda fläckarna hade börjat brinna på kinderna.
Eller tänk, om söta mor hade sett hur moster denna dagen lämnade allt arbete för att sitta på bänken mellan fönstret och det breda storstugubordet och prata med Maja Lisa! Eller om hon hade hört hur moster skrattade, då systerdottern berättade om söta mor och alla hennes bedrifter!
