För nu, då Maja Lisa var utvilad, var hon ingen pipesill längre, utan hon gjorde bara narr av alla sina besvärligheter. Söta mor hade nog väntat, att denna mostern skulle vara likadan mot Maja Lisa som hon själv. Hon skulle ha blivit rätt förtretad, om hon hade kommit underfund med hur hon tagit miste.
Men inte hade det varit så farligt, om söta mor hade fallit över Maja Lisa, när hon var ensam med moster. Hade hon kommit ett stycke fram på dagen, kunde det ha slagit värre ut.
Mitt på förmiddagen svängde en resande in på gästgivargården. Maja Lisa skyndade att vända sig mot fönstret och såg en lång, vacker karl stiga ur en liten, grönmålad släde. Han var klädd i hemvävda vadmalskläder, så ljusa, att de nästan var vita, och hade ingen päls, men det syntes av det frimodiga sätt, varpå han skakade hand med gästgivarn, att det var en herreman.
Moster var så van vid resande, att hon inte en gång brydde sig om att se ut. Maja Lisa måste be henne vända sig mot fönstret och tala om vem den vackra karlen var.
Det var så lyckligt, att moster kunde ge henne besked. Han, som stod därute, jo, det var minsann prästen i Finnerud, pastor Liljecrona.
Söta mor skulle just ha varit där för att se hur Maja Lisa ryckte till, då hon hörde namnet på den främmande. Moster märkte det också och blev nyfiken, men det gjorde ingenting, för hon var sådan, att Maja Lisa gärna berättade för henne
