Moster såg nog, att hon blev ängslig. Hon sökte få honom från att molstirra på Maja Lisa.
Det var väl inte möjligt, att han ämnade avsäga sig Sjöskoga? sa hon. Han måtte väl vara glad att ha fått ett så stort pastorat vid så unga år. Hon hade hört, att det bara brukade vara gamla gubbar, som kunde komma åt ett så fett köttstycke.
Han ryckte på axlarna. Det hade ju aldrig varit hans mening att komma dit. Lyckan hade varit honom alltför huld. Han hade varit nöjd, som han hade det.
Men sökt hade han ju?
Åja, det var alla de där släktingarna, som hade legat över honom.
Nu hade han glömt Maja Lisa så väl, som om hon aldrig hade funnits. Han tänkte bara på sitt, medan han gick fram och tillbaka på golvet med rynkad panna och med mycken häftighet i rörelserna. Han hade en lång lock över pannan, som han fattade om med handen och ställde rätt i vädret och sedan lät falla ner igen. Han tycktes då alls inte vara noga med sitt utseende, fast hon måste bekänna, att han var så vacker, att han tog sig bra ut, hur han än bar sig åt. Äntligen stannade han framför moster och frågade om han finge be henne om ett råd. För han hade tänkt så mycket fram och tillbaka nu. Han visste varken ut eller in.
Vid detta reste Maja Lisa på sig. Hon tyckte, att hon inte borde sitta och höra på hans
